Gott nytt år

Ja, det var ju en märklig rubrik, eller kanske inte så här års förstås.

Men idag firar vi nyår. Och ett gott nytt år! 

För ett år sen hade jag nog inte burit ett sånt här armband. 

Idag har hela familjen likadana, utom Hansi, men han har en fin mössa istället. För ett år sen var cancer en sjukdom som drabbade andra, drabbade dem som rökt i hela sitt liv eller jobbat med asbest. Jo, visst fanns det de som inte hade gjort det som fick cancer ändå, men det var de! Inte vi!

Som jag skrev i min årskrönika ringde min bror Pelle mig för ganska exakt ett år sen. Han hade varit på akuten i Karlshamn med min brorsdotter Jenny. Hon hade haft så väldigt ont i huvudet och det gick inte över. Inget konstigt tyckte väl vi och även sjukvården till att börja med. Hon hade jobbat mycket, nyss tagit körkort, mycket att stå i. Och att hon kräktes i samband med huvudvärken var ju heller inget konstigt när stora delar av familjen lider av migrän. Men det var något som inte stämde, de beslöt göra en röntgen av hjärnan "för att utesluta..." 

Det läkarna såg där, förstod jag senare, var nog betydligt mer än de sa till Pelle och Jenny just då. Och jag är ytterst tacksam att läkaren omedelbart beställde en ambulans och de fick åka akut ner till Lund. Men då fattade vi nog inte allvaret heller. Visst, de skickar ju inte en 21årig tjej till Lund akut med ambulans om det inte är allvarligt. Men det är svårt att ta in allt just då, man rycker lite på axlarna och "Jaja, de kollar över henne, sen är hon snart hemma igen och allt är som förrut" 

Allt blev inte som förrut...

Under en röntgen i Lund gav Jennys kropp upp, den orkade inte längre. Hjärtat slutade slå. Och jag kan bara tacka alla Gudar och skyddsänglar och allt man kan tänka sig att hon var just där, just då. 

Om hon varit hemma....

Det är då man börjar tänka hur bräckligt och skört allting är, saker man tar som självklara är inte det. 

När jag sen fick se röntgenbilden förstår jag faktiskt inte hur man över huvud taget kan fungera med en sådan tumör i hjärnan.

Ja, vad säger man? Fattar ni? Det blev akut operation där direkt och sen följde nedsövning, försiktiga försök att väcka henne och vi höll alla andan dessa dagarna. 

Men för att hoppa över några steg blev vägen tillbaka lång och krokig, även om Jenny visade direkt att hon är en kämpe, den starkaste av oss alla och hon gav aldrig upp. 

Om ni vill läsa hennes blogg finns den på www.estetjenny.blogspot.se

Och om ni verkligen vill veta hur det känns att stå vid sidan och se på vill jag att ni läser Storasyster Annas inlägg  http://estetjenny.blogspot.se/2014/02/en-storasysters-berattelse.html

Det är fortfarande det absolut starkaste inlägg jag läst och jag lipar som ett barn varje gång jag läser det. Men det beskriver så bra hur det verkligen känns. 

Sen följde ju då ett år med cytostatika (cellgift), strålningar, fler operationer, mer cytostatika. 

Idag firar vi ett nytt år, ett Gott Nytt År. Nu lämnar vi detta året bakom, vi kommer aldrig att glömma det och det har lärt oss mycket. Men nu vill vi framåt! 

Nu Jenny, nu kör vi!

All kärlek till dig, min egen JännuPennu ❤️