Jag ser ju att ni sitter där och väntar!

Jag ser hur besöksräknaren skuttar fram när jag har någon sekund ledigt och är inne här o kollar.
Men fortfarande är livets tempo galet för mycket och jag kämpar och ligger i för att följa med i tempot...Men nu börjar jag se slutet och snart kan jag kanske börja andas igen. Jag har inte suttit på min häck och kollat tv på säkert tre veckor, jag har inte ridit och tagit hand om mina hästar på ...väldigt...länge. Jag har dåligt samvete för mycket just nu, men jag vet att det kommer andra tider, att det finns en ljusning, att nätterna blir längre och ljusare och att snart sitter jag på hemmet och undrar vart livet tog vägen.
Jag vill verkligen inte att det snurrar så här fort, men jag gör saker jag gillar och ser ljuset i tunneln och DET är inte ett tåg....
Så nu kröker jag nacken, borrar ner huvudet och kör de sista veckorna också. SEN vet jag inte alls vad som händer, livet är fullt av överraskningar och jag bara flyter med...